Cosmo ligger utslagen efter ett veterinärbesök, nedsövd och undersökt. Nu blir det örondroppar, medicin och schampoo som ska ordna hans irriterande hud och om 3 veckor åker vi på kontroll. Det var kämpigt att se han bli nedsövd, det gjorde lite ont och jag blev nog mer ledsen och känslosam eftersom tankarna om när han inte finns mer kom förbi. Det är han och jag.
Igår när jag skrev mitt inlägg tänkte jag direkt på diskussionen kring hur barn- och ungdomsidrotten bedrivs och organiseras, vilket ofta är laddat med olika åsikter och perspektiv. Men jag tror ibland organisationer, människor blir för strama i sitt tänk, det är liksom elit eller bredd, toppning eller nivåindelning, resultat och tabeller eller inte osv. Att integrera både bredd och elit i idrottsverksamheten kan vara avgörande för att skapa en balanserad och hållbar utvecklingsmiljö för unga. Genom att tillhandahålla en miljö som uppmuntrar tillväxt, utmaningar och glädje kan idrotten fungera som en utmärkt arena för personlig utveckling, för alla. Att tillåta barn att möta både med- och motgångar i en trygg och stöttande miljö är en viktig del av deras utveckling, att lära sig det riktiga livet, att faktiskt lära sig hantera olika situationer och utmaningar som kan vara avgörande för hur de hanterar livet utanför arenan, livet utanför idrotten. Fokuset på att skapa hållbara individer är mycket relevant, eller snarare en plikt. Prioriteringen att utveckla människor som är mentalt, känslomässigt och fysiskt starka är en långsiktig strategi som kan gynna både individerna och idrottsvärlden som helhet. Att utforska nya sätt att organisera och driva barn- och ungdomsidrotten är avgörande för hur idrotten ser ut om 1 år, om 10 år. Vi är i stort behov av bättre möjligheter för alla unga idrottare att växa och blomstra!