Jag har skrivkramp, jag vill få ut så mycket, samtidigt som min perfektionism stoppar mig, stoppar mig hela tiden, som att jag väntar på att komma på något bättre, ett smartare sätt att få ut det, perfekta orden, perfekta tajmingen, men finns det? Man säger ju att den rätta tajmingen är nu, att bara göra det och på vägen vara flexibel, förändra och utveckla. Precis det jag själv fastna för när jag läste en bok om Strategisk improvisation, att våga köra, våga gå för det utan att alltid tänka så himla mycket, att bara trycka på enter.
Att börja skriva igen, här, kändes naturligt plötsligt, istället för att skriva i word och spara alla mina tankar för mig själv, kanske detta är ett av alla sätten att få ut det jag vill. I några veckor eller snarare dagar har jag plöjt igenom Sex and the City, serierna och filmerna. Ha något i bakgrunden istället för musik när jag jobbar, städar, lagar mat, men det blev plötsligt att jag fastnade framför tv:n, blev inspirerad, av Sex and the City (!!!), hur kan man blir det, kan man bli det? Ja tydligen, för något hände mig när Carries jobb går ut på att skriva, skriva om livet, hennes intresse och perspektiv, och så ofiltrerat på något sätt, så genuint, äkta och precis kanske det jag behövde känna, uppleva för att kanske få en liten spark. Men detta skrivande har också skrämt mig, att jag måste skriva rätta ord, meningar, stava rätt, kommatecken och punkt enligt reglerna och att "de" och "dem" måste bli rätt, har alltid haft svårt med detta, men varför inte bara "FUCK IT". Ops, nu sprängde jag nog hål på den bubblan. Det får nog bara bli som det blir, kommatecken eller inte, de eller dem så tror jag budskapet, tankarna blir nyckeln, för de flesta kan nog förstå och läsa även om skrivreglerna inte blir helt enligt skolboken. Så är du en regelryttare så varnar jag dig.
Jag vill så gärna dela med mig av allt jag tänker, känner och får uppleva, min filosofi, jag försöker formulera mig, jag vill så gärna att du ska förstå vikten av den filosofin, se visionen jag ser, våga gå emot normerna, reglerna som funnits i åratal. Det är precis som boken jag läst, Strategisk improvisation, att våga förändra, utveckla, reflektera, utvärdera och fortsätta framåt med det som funkar, istället för att försvara alla gamla regler som funnits och som kanske bara skapar mer konflikter, onödiga situationer. Jag vet att det kan upplevas att trampa andra på tårna, att folk blir förnärmade, men det handlar inte så mycket om vem som kommer på idéerna, utan vad som fungerar och som skapar succé. Jag fyller snart 34 och jag börjar känna en uppgivenhet samtidigt som jag inte vill ge upp, samtidigt som jag funderar om det är värt att fortsätta forsa framåt med min filosofi, mitt tänk, men ja det är värt det eftersom resultaten jag fått av två upplagor av min Skillsakademi är oslagbara, det är här jag skulle vilja säga så mycket men jag får inte fram de rätt orden, finns det rätta ord, jag vet inte, men det att skapa en plattform för barn, ungdomar och föräldrar känns overkligt, men så jäkla underbart, det gör mig fruktansvärt varm i hela kroppen, där jag egentligen bara är, jag bara gör och deltagarna är med och skapar ett innehåll som gör allt till en enda stor succé. Värdet av att samla alla på detta sätt blev större än vad jag kunde vänta mig, större än vad kanske hade kunnat drömma om, och så blir jag bara så stum och har ingen aning om hur jag ska förmedla detta till världen, men det kommer, det vet jag, bara just nu är det lite frustrerande att inte kunna förklara allt.
Dags för Cosmo, min hund att få en ny frisyr, dags att klippa av allt lurv, klippa klorna, borsta tänderna, rensa öronen, ja helt enkelt en vårstädning. Hej så länge!